Sen jag klev ut ur den berömda “garderoben”, har jag jobbat stenhårt med självkänslan. Självkänslan för mig är kärnan för att klara nya utmaningar; livet berg och dalbana.
Sommaren 2011 för snart 10 år sen bytade jag efternamn från Svensson till underbara Plunteman. Efternamn har etsat sig fast och det är verkligen jag.
Dock har jag under ett bra tag kommit på efterkälke med mitt tilltalsnamn; Mia-Jonas. Det är absolut en perfekt beskrivning av mig i min process till att bli shemale. Men. Men. Men! Något saknas. Eller rättare sagt… —>
Tankarna på varför jag inte mått bra har varit många. Först trodde jag min PTSD spökade med mig. Min fibromyalgi har varit på “topp” (grymt ont). Dyslexin ska vi inte prata om… och min psykiska hälsa. Psykisk ohälsa, ett området som vi absolut minst vågar pratar om!
Styrkan i denna tuffa period har/är min pågående hormonbehandling. Som även den går in i en ny fas. Nu tar jag första sprutan som gör att det “manliga” testosteronet minskar och det “kvinnliga” östrogenet ska ÖKA, Äntligen!! 🙂 Som jag bara längtar efter den kroppsliga förändringen.
Samtidigt som det fortfarande är något som “skumpar” omkring och vill komma ut! Det har troligen varit ett av de tuffaste besluten på väldigt väldigt länge att fatta. Men i Mölle där jag tar alla mina beslut. Där landade de för ett tag sen.
Säga vad man vill. – Men en stark hälsa är A & O. Och under senaste tiden har jag fått “bromsa in” för att hinna med. NUU – börjar pusselbitarna falla på plats!
Jag kommer att byta förnamn IGEN! Denna gången till det namn som jag faktiskt under lång lång tid funderat på fram och tillbaka. Mia-Jonas var jag. Så kom KIM, som är absolut mycket mer passande på mig. Så mitt nya jag är Kim Plunteman. Ett könsneutralt förnamn som stärker mig och absolut underlättar i olika avseende i mitt liv.
Tankarna och känslorna har som sagt varit otroligt många. Och är faktiskt fortfarande många. Jag kan lova att Måns Zelmerlöw låt; Cara Mia har gått varm! Och det bygger jag på att landa i process på process. Men att landa i namnbytesproces igen – gör jag för att stärka mig och underlätta.
Många må tycka detta låter konstigt – kanske rent av illa. Men jag har haft det tufft på arbetsmarknaden och jag vill även jag kunna bygga en karriär och jag hoppas att Kim kan underlätta för mig. Att ofta bli kränkt eller rent av diskriminerad för mitt förnamn, då känner jag att hälsan går först för att hjälpa mig framåt.
Att släppa taget om namnet “Mia” är ingen lätt match. Men när jag klev in på spåret av Kim; så kändes det faktiskt mycket lättare på något sätt. Sen har jag full respekt för att det kommer att ta tid att få mitt nya namn att sätta sig. Men Kim är för mig och förhoppningsvis även av respekt från er, lättare än att få höra “massa” smeknamn för att just Mia-Jonas kan vara “förlångt” att säga. Tjitt… så mycket känslor det är att skriva detta!!
Mitt nya JAG Kim Plunteman <3