Imorgon är det en vecka sen jag gjorde ett kunskapsnivåprov på engelska. Tio år på grundskolan, fyra år på gymnasiesärskola och tre år på folkhögskola har hjälpt mig mycket.. men tydligen inte hela vägen.
Resultatet; tre olika testar och de försöker såga av mig både armar och ben. Men jag är i dagens läge väldigt tacksam för att jag de senaste tio åren jobbat mycket med självkänslan. Vilket ger resultat och styrka i lägen då tekniken och systemen verkligen sätter en på prov.
När jag skulle inleda testet som bestod av tre delar; hördel, läsdel och skrivdel, så visade de sig att inte talsyntesen inte funkade i programmet. Anledningar var ganska enkel.. för att man inte skulle kunna fuska genom att styrka över och kunna översätta via andra verktyg. Dock blev ju detta ett hinder för mig och min goda livskamrat dyslexin, vilket i sin tur också påverkade resultatet!
De som hjälpte mig genomföra kunskapsnivåtestet menade egentligen på att men ”egentligen inte fick använda tekniska hjälpmedel, då de skulle vara lika för alla”. Jag argumenterade direkt emot och hänvisade till diskrimineringslagen om funktionsnedsättning. Jag tog ex; ”skulle ni ta bort rullstolen från en rullstolsburen person?” Efter lite diskussioner, fick en annan pedagog fick då agera talsyntes!
Den engelskpedagog som kan hjälpa till med ytterligare bedömningar är på semester, så de återstår troligen flera argumentationer när pedagogen åter är i tjänst. En sak är säker; jag ger mig inte. Dyslexiintyg finns, nu vill jag få rätt hjälp och resultat.
Kan erkänna; det är ganska mottigt i vissa sekunder att ha den skolbakgrund med min funktionsvariation som är hack i häll på mig.. då verken mina betyg från grundskola eller gymnasiesärskola är gällande för högre studier av olika funktionsvariationsanledningar, samtidigt som jag på andra sätt är väldigt stolt över den skolbakgrund jag har med mig!
Kampen fortsätter! 🙂